Ja vad ska man säga, senaste 6-7 månaderna har verkligen varit en bergochdalbana.
Jag började om att jobba igen i april efter mammaledigheten. Jag tänkte mjukstarta så jag tog ledigt alla helger så vi kunde mysa på uppe i fjällen då David hade tagit över föräldraledigheten och skulle vara hemma med Elise fram till sommarsemestern började.
I början gick det ganska bra, jag var slut efter varje arbetspass men tänkte att jag inte har jobbat på väldigt länge så tänke inte så mycket mer på det än så.
När jag hade jobbat i 6 veckor så gick jag in i en vägg. Jag orkade verkligen inte längre.
Det hade inte blivit nå bättre med att jag kände mig slutkörd snarare tvärtom.
Jag hade väldigt fysiskt ont efter varje arbetspass. Så fort jag kom hem från jobbet så lade jag mig på soffan och låg där ändå fram tills vi skulle gå och sova. Jobbade dessutom korta arbetspass. Max 5,5-6 timmar per dag.
Jag sjukskrev mig i mitten på Maj och tänkte att efter vila och fysioterapi så blir det nog bättre.
Jag hade börjat gå hos fysioterpeuten redan i mitten/slutet på Mars.
I början så kändes det som att det blev bättre. Fysioterpeuten misstänkte foglossningsbesvär som hängde kvar sen graviditeten med Elise. Jag fick övningar och tränade efter bästa förmåga. Besvären kändes som dom minskade så det kändes väldigt hoppfullt.
Men så när jag hade varit sjukskriven 2-3 veckor så högg det till i min rygg då jag lyfte in Elise i bilen. Jag kunde inte räta på ryggen och att jag ens tog mig hem med Elise och bilen var en under. Väl hemma fick jag ringa efter hjälp då jag inte kunde röra mig nästan och definitivt inte lyfta ur Elise ur bilen.
Mamma och pappa kom och hjälpte mig och stannade med mig tills David kom hem från jobbet. (Han var in och jobbade en vecka innan sommarsemestern skulle börja)
Nästkommande dag fick svärmor komma hit och hålla Elise sällskap då jag var sängliggande.
Dagarna gick och det lättade i ryggen. Men jag blev aldrig riktigt bra. Ju längre tiden gick desto sämre blev jag.
Jag började få väldigt mycket smärtsam ischias och hade konstat värk i ryggslutet som begränsade mig väldigt mycket i min vardag. Efter att ha varit till flera läkare under flera månader så fick jag äntligen, efter lite påtryckningar från fysioterpeuten, en tid för röntgen.
Den visade ingenting enligt min ena läkare (har hunnit ha 5 läkare på 5 månader) medan läkaren nästkommande månad (för att förlänga sjukskrivningen) såg en naggning i en av kotorna.
Jag har även fått utskrivet Gabapentin för nervsmärtan för att kunna hantera vardagen men det ska jag berätta mer om en annan gång.
Jag hade även blivit uppskriven på en magnetkameraundersökning för att se om det var nå fel med mjukdelarna. Efter 3 månaders väntan fick jag äntligen komma dit eftersom dom hade en avbokning.
Då jag inte alls kan ligga på rygg mer än 1 eller 2 minuter så var undersökningen en smärtsam historia.
Ett par dagar senare var jag hos fysioterpeuten som berättade att svaret har kommit in från MRen.
Jag har ett diskbråck, diskbuktning och svagt deformerade kotor på grund att för lite vätska i alla kotor i ryggen.
Det tog alltså 7 månader från det att jag sökte för problemen tills jag faktiskt hade fått en diagnos på varför jag har så ont.
Idag har har hjälp av förskolan dit Elise får fara under dagtid då jag får vila, besöka fysioterpeuten för behandling (3 dagar i veckan från och med nu i veckan), och gå på mina matematiklektioner som jag har 2 timmar i veckan uppdelat på 1 timme per tillfälle.
Jag hade aldrig orkat mig igenom den här processen om det inte hade varit för alla underbara männikor och familj som jag omsluts av. Min fysioterpeut är helt underbar och hon kämpar verkligen för mig och hjälper mig att ta mig vidare i djungeln som vården är idag.
Jag är så djupt tacksam för allt stöd som jag får <3
 
En bild på våran stora tjej som jag är så otroligt stolt över <3
 
På Jakobs student i sommar
 
 
På Fredrik och Josses bröllop i höst
 
 
David och Elise i våras i Kvikkjokk
 
 
 
 
Livet med smärta är inte alltid lätt, många skulle säkert förstå bättre om man hade ett plåster eller bandage.
Jag har träffat arbetskollegor som svarat, när jag sagt att jag är sjukskriven för ryggen, att det bara är att bita ihop och jobba. Men nu kämpar vi för att allt ska bli bra. Jag ska ha ett möte den 25 med läkare, fysioterpeut, min chef, psykolog och arbetsterapeut. Ska förhoppningsvis även få ett möte med företagshälsan för att diskutera vad jag har för valmöjligheter.

Igår var det dags för kalas igen hos oss, den här gången var det jag själv som fyllde år. 28 år! Wow vad tiden går. Men livet som 28 åring känns helt okej när man har en liten Elise att spendera dagarna med ❤

Gårdagen spenderades med Elise på dagen och familjen på kvällen. Tårta och fika och presenter blev det. Jag fick bl.a. vita rosor, 20 tulpaner, ett presentkort till att gå till frisören, pengar, en parfym och en jättefin lightbox.
Jag fick även en present från David i form av att låten som han har skrivit till mig och Elise "A child is born", som Anna Lundberg framför, publicerades på Spotify och ITunes. Den officiella musikvideon finns även ute på Youtube ❤
Den låten sjöng Anna och David spelade piano till på Elises dop i somras. 
Jag får rysningar och blir tårögd varje gång jag ser musikvideon på Youtube.
Tanken på hur liten Elise har varit och alla tankar och all oro som fanns i början då vi låg inne på avdelning 56 i Sunderbyn.
Tänk vad långt vi har tagit oss på ett år :-)

Min lightbox

Vilket händelserikt år det här har varit. Bloggen har inte alls funnits i mina tankar så mycket som jag hade tänkt :-P

Idag är det ett år sen min förlossning startade fast det skulle dröja ett par dagar till innan jag faktiskt visste vad som var pågång.
Nu närmar sig Den stora dagen! På söndag fyller våran lilla prinsessa 1 år!!
Tiden går fort när man har roligt 😁 
Tänk vad sjukt mycket saker som har hunnit hända sen förra året.
Att bli mamma är den bästa upplevelsen som jag har varit med om. Men jösses vilken berg-och-dalbana av känslor som vi har varit med om.
Just nu känns det som att jag är påväg att få en hjärtinfarkt ett par gånger per dag då Elise har kommit på det där med att klättra mot allt!
Hon har inte riktigt fått förståndet än och ibland går det lite väl fort 😝 
Men vilken fantastisk resa att få följa sitt barn genom hennes första år. Från att hon har lärt sig andas själv och att äta, är ju inte så lätt att lära sig då man inte skulle ha varit född än på 8 veckor, till att nu ha lärt sig att båda krypa och klättra och äta mat delvis helt själv.
Just nu ligger lillan och sover sin första vila för dagen och den här trötta mamman ska försöka få i sig lite lunch ;-)


Här är lite bilder från året som har varit och den senaste bilden tog vi igår då Elise premiäråkte sin pulka för i år 😀