Vaknade med en känsla av att det var något speciellt med idag, kom sen ihåg att det var den 26 januari och översköljs av minnen.
Den här dagen är en väldigt speciell dag för oss för det var idag för 2 år sen som vattnet började gå, i vecka 31.
När jag tittade på klockan när vi hade vaknat insåg att att vi låg på förlossningen för 2 år sen vid den tiden, uppkopplad mot ctg och visste fortfarande ingenting om vad som var påväg att hända. Skulle det stoppas upp eller skulle vi föda?
Jag är så glad att David hade med en liten anteckningsbok och skrev en dagbok för dom här dygnen, även om många minnen är väldigt klara så har man glömt vissa små detaljer. Dagarna framöver flöt snabbt ihop, man levde för varje minut som gick och tänkte aldrig längre fram än nästa halvtimme. Man var tacksam för all tid som gick för att bebis fick en chans att utveckla lungorna mer och mer.
Jag har aldrig varit med om en resa som tagit så mycket energi och samtidigt gett så mycket <3
Jag fick knappt sova under våra dygn på förlossningen och bb. Sov max någon timme åt gången utan avbrott men på något sätt fanns ändå energin då det väl var dags.
Idag har vi en viljestark och busig (snart) 2åring hemma och vi skulle aldrig vilja byta bort det mot något annat <3
 
David hjälper mig att koppla fast mig igen efter ett kvällsbesök till toan
 
Konstant uppkopplad förutom vid snabba toalettbesök 
 
 
Min förlossningskurva
 
 Elise beställer mat på Rhodos
Elises första fläta
Jobbiga besked
Elise på förskolan
Medicin som strulade till kroppen
 
Rosor som jag fick från David då vi firade 4 år tillsammans
Blommorna David fick från mig då vi firade 4 år tillsammans 
Go middag
Kusinbus 
Julafton 
Hotellmys med älsklingen 
Måla med fingerfärg
Sommar och sol
 

 

 

Året 2017 summerat med 9 bilder. Familjen ❤ Framsteg och bakslag, livet fortsätter. 

Men jag är övertygad om att 2018 kommer bli året då framstegen överglänser bakslagen och livet hamnar på rätt spår igen. Att jag har klarat av matten (och dessutom fick bra betyg på kursen). Alla besök hos läkare, fysioterapeut och psykolog. Jag har tagit mig igenom varje dag, vissa dagar har varit lättare och andra dagar har man bara vilja lägga sig under täcket och inte komma fram förrän nästa dag alternativt nästa vecka. Vi har försökt att fira varje möjligt ögonblick då det har funnits något att fira för att orka med dom dagarna då det inte funnits mycket till ljus.

Jag är så tacksam för min familj som finns där och för vännerna. För min underbara fysioterapeut som stöttar mig och behandlar mig då smärtan/domningarna är som värst. För min läkare som gör allt hon kan för att hitta lösningar för att jag ska kunna komma tillbaka till arbetslivet och klara vardagen utan större problem.

Om mindre än en månad så har vi dessutom en 2åring i huset. Tiden går så sjukt fort. Att få följa Elise är en sån stor glädje men i det finns också en liten sorg. Att det var då min kropp började fela. Jag sökte hjälp första gången när Elise var 8-9 månader men fick bara höra att det var normalt. Jag bar ju runt på en snart 1åring som började vara "tung". Att det sen tog ca 9-10 månader till innan dom ens skrev en kallelse till magnetkameraundersökning efter min första kontakt med vården känns idag väldigt sjukt. Att det sen tog 3 månader till innan jag ens fick en tid (pga avbokning). Det är en väldigt lång kamp med vården och försäkringskassan som ännu inte är över.

Men som jag har sagt tidigare så har jag inte gett upp hoppet än på långa vägar. 2018 kommer vara året då det vänder och alla problem från 2017 kommer att lösa sig. Jag ser framemot 2018 och öppnar mina armar välkomnande inför alla möjligheter som medföljer det nya året <3

Elise med kusin Emma

 
Elises handavtryck december 2017
 
Bebisträff januari 2017
 
Fjällen våren 2017
2 dagar innan älskade lilla Sookie fick somna in
Sookies viloplats
Kvikkjokk