fialovedavid.blogg.se

Jag tänkte berätta lite om min förlossning. 

Det hela började på kvällen den 22/1 med att det började komma lite fostervatten. Men det var inget jag tänkte så mycket på då jag inte hade några andra känningar eller ens visste vad det var.

På måndagen den 25/1 hade jag inbokat ett besök hos barnmorskan för rutinkontroll, hon kollade bebis hjärtljud, min vikt och sånt. Då tog jag upp det och fick tips på hur man kollar om det faktiskt kunde vara fostervatten.

På kvällen hade jag lite mer molvärk än vanligt i mina fogar men eftersom jag har haft problem med foglossningar sen graviditetsvecka 21 så var det inte så mycket som jag reflekterade över.

Natten mot tisdag vaknade jag 5-6 gånger under 6 timmar och kände att det spände i magen, inte värk eller ont men som att magen var jättespänd. 

På morgonen tisdagen den 26/1 steg jag upp med David när han skulle fara på jobbet för att morgonpinka och när jag har stigit upp från sängen så börjar det rinna vatten. Det kanske kom 0,5 dl vatten. 

Efter att jag berättat det för David ringde vi till 1177 som guidade oss till Sunderbyns förlossning.

Dom ville att vi skulle komma in och kolla upp det, mest för infektionsrisken men sa att det absolut inte var någon brådska. Utan att vi skulle äta frukost och sen lugnt köra in till dom.

Efter att David hade packat ut allt i bilen, utifall att vi inte skulle få fara hem, så for vi in.

Påväg in till Sunderbyn började jag ha ganska mycket sammandragningar, men det var inget jätteovanligt då jag haft ganska mycket sammandragningar i många veckor plus att vi hade ju drygt 7 veckor kvar till förlossningen så det var ju inte dags än på länge.. trodde vi 😉

Kl 8 var vi inne på förlossningen och dom kopplade upp mig mot en ctg kurvan. Där låg vi i 2 timmar och kollade mitt blodtryck, bebis hjärtljud, min puls och hur sammandragningarna såg ut.

Efter 30-45 minuter med ctgn så såg dom att jag hade 3-4 sammandragningar per 10 minuter. 

Då vi bara var i vecka 32+1 så gav dom mig en kortisonspruta i låret för att bebis lungor skulle få lite extra hjälp på traven och sen fick jag penicillin och medicin intravenöst via en port på handen för att stoppa upp värkarbetet.

Dom pratade då om att jag skulle få medicinen kontinuerligt under 48 timmar för att bebisens lungor skulle utvecklas, det var deras förhoppning i alla fall.

Där började resan mot att få träffa våran lilla Elise för första gången ❤