Ja vad ska man säga, senaste 6-7 månaderna har verkligen varit en bergochdalbana.
Jag började om att jobba igen i april efter mammaledigheten. Jag tänkte mjukstarta så jag tog ledigt alla helger så vi kunde mysa på uppe i fjällen då David hade tagit över föräldraledigheten och skulle vara hemma med Elise fram till sommarsemestern började.
I början gick det ganska bra, jag var slut efter varje arbetspass men tänkte att jag inte har jobbat på väldigt länge så tänke inte så mycket mer på det än så.
När jag hade jobbat i 6 veckor så gick jag in i en vägg. Jag orkade verkligen inte längre.
Det hade inte blivit nå bättre med att jag kände mig slutkörd snarare tvärtom.
Jag hade väldigt fysiskt ont efter varje arbetspass. Så fort jag kom hem från jobbet så lade jag mig på soffan och låg där ändå fram tills vi skulle gå och sova. Jobbade dessutom korta arbetspass. Max 5,5-6 timmar per dag.
Jag sjukskrev mig i mitten på Maj och tänkte att efter vila och fysioterapi så blir det nog bättre.
Jag hade börjat gå hos fysioterpeuten redan i mitten/slutet på Mars.
I början så kändes det som att det blev bättre. Fysioterpeuten misstänkte foglossningsbesvär som hängde kvar sen graviditeten med Elise. Jag fick övningar och tränade efter bästa förmåga. Besvären kändes som dom minskade så det kändes väldigt hoppfullt.
Men så när jag hade varit sjukskriven 2-3 veckor så högg det till i min rygg då jag lyfte in Elise i bilen. Jag kunde inte räta på ryggen och att jag ens tog mig hem med Elise och bilen var en under. Väl hemma fick jag ringa efter hjälp då jag inte kunde röra mig nästan och definitivt inte lyfta ur Elise ur bilen.
Mamma och pappa kom och hjälpte mig och stannade med mig tills David kom hem från jobbet. (Han var in och jobbade en vecka innan sommarsemestern skulle börja)
Nästkommande dag fick svärmor komma hit och hålla Elise sällskap då jag var sängliggande.
Dagarna gick och det lättade i ryggen. Men jag blev aldrig riktigt bra. Ju längre tiden gick desto sämre blev jag.
Jag började få väldigt mycket smärtsam ischias och hade konstat värk i ryggslutet som begränsade mig väldigt mycket i min vardag. Efter att ha varit till flera läkare under flera månader så fick jag äntligen, efter lite påtryckningar från fysioterpeuten, en tid för röntgen.
Den visade ingenting enligt min ena läkare (har hunnit ha 5 läkare på 5 månader) medan läkaren nästkommande månad (för att förlänga sjukskrivningen) såg en naggning i en av kotorna.
Jag har även fått utskrivet Gabapentin för nervsmärtan för att kunna hantera vardagen men det ska jag berätta mer om en annan gång.
Jag hade även blivit uppskriven på en magnetkameraundersökning för att se om det var nå fel med mjukdelarna. Efter 3 månaders väntan fick jag äntligen komma dit eftersom dom hade en avbokning.
Då jag inte alls kan ligga på rygg mer än 1 eller 2 minuter så var undersökningen en smärtsam historia.
Ett par dagar senare var jag hos fysioterpeuten som berättade att svaret har kommit in från MRen.
Jag har ett diskbråck, diskbuktning och svagt deformerade kotor på grund att för lite vätska i alla kotor i ryggen.
Det tog alltså 7 månader från det att jag sökte för problemen tills jag faktiskt hade fått en diagnos på varför jag har så ont.
Idag har har hjälp av förskolan dit Elise får fara under dagtid då jag får vila, besöka fysioterpeuten för behandling (3 dagar i veckan från och med nu i veckan), och gå på mina matematiklektioner som jag har 2 timmar i veckan uppdelat på 1 timme per tillfälle.
Jag hade aldrig orkat mig igenom den här processen om det inte hade varit för alla underbara männikor och familj som jag omsluts av. Min fysioterpeut är helt underbar och hon kämpar verkligen för mig och hjälper mig att ta mig vidare i djungeln som vården är idag.
Jag är så djupt tacksam för allt stöd som jag får <3
 
En bild på våran stora tjej som jag är så otroligt stolt över <3
 
På Jakobs student i sommar
 
 
På Fredrik och Josses bröllop i höst
 
 
David och Elise i våras i Kvikkjokk
 
 
 
 
Livet med smärta är inte alltid lätt, många skulle säkert förstå bättre om man hade ett plåster eller bandage.
Jag har träffat arbetskollegor som svarat, när jag sagt att jag är sjukskriven för ryggen, att det bara är att bita ihop och jobba. Men nu kämpar vi för att allt ska bli bra. Jag ska ha ett möte den 25 med läkare, fysioterpeut, min chef, psykolog och arbetsterapeut. Ska förhoppningsvis även få ett möte med företagshälsan för att diskutera vad jag har för valmöjligheter.

Kommentera

Publiceras ej